Jag har sett en coyote!

Men alltså, livet är ju så bra, hörreni!

Iförrgår tex så gick jag in och köpte en kaffe på starbucks. Men kaffet kom liksom aldrig och jag såg att snubben började städa och sånt istället för att vika sitt liv åt min kaffe - så jag frågade vart den tog vägen. Då tappade han ALLT och herreguuuuuuuuuuuuuuuuuuuud, hur kunde han glömma etcetc, nästan så att man kollade sig runt efter en påse för stackaren att hyperventilera i. Ingen faraaaaaaaaaaaaaaa, sa jag, den snälla svennebananen, men endån så slutade det hela med 300 ursäkter, kaffe OOOOOOOOCH; ett presentkort på starbucks. Wuuuhuuuuuuu.

Som om livet ens kunde bli bättre så såg jag idag; ja, ni tänker rätt - EN COYOTE! Vi såg den på väg hem från restaurangen nu på kvällen och plötsligt ropar Danne; vad är det?! EN COYOTE.

Mm, men tror ni att jag höll på att trilla av pinnen eller? Först såg jag inte den och då höll jag verkligen på att kollapsa, men sen så såg jag den och extasen var TOTAL.
Den såg jättemjuk och snäll ut. Jag hissade ner rutan, ropade ‘’TUSSI, MAMMA ÄR HÄR’’ och lyfte in det glada djuret genom bilrutan och sen så åkte vi mot solnedgången tillsammans.

Näääääääääää, tyvärr inte. Han sprang iväg, lille tussi, ovetandes om all kärlek jag har på lut för denna lilla luddiga varlse. Men det är lungt, jag kommer hitta den igen. Nu vet jag var den bor… Mamma kommer lille gulligull!