Hopp i helvete!

Min mamma och pappa är här nu, så nu börjar vi om med alla turistgrejer! Dagen då dom kom hit så käkade vi burgare, sen drog vi till spriaffären och igår så blev det nationalparken!
Vi betar med andra ord av saker här borta.

Det har, tro det eller ej, börjat gå mer och mer mot senhöst/vinter här borta! Vi skrapade bilrutorna härom morgonen och uppe på toppstationen är både toaletterna och souvenirshoppen stängda. Är lite osäker på vilket som är sorgligast faktiskt. Igår skulle jag nog sagt toaletterna, sen sen vart jag väldans kissig också. Man sätter liksom sitt hopp till den enda toaletten där uppe och när den är stängd så är man rätt så utlämnad. Dock vann festligheten över sorgen/besväret när jag satt i bilen och såg alla andra kissiga stackare som sprang fram till byggnanden för att sedan inse att det finns minsann ingen räddning till detta heller!

Nåja, vaaaaaaaaaad ska man göra!

Sen skojade jag till det lite med min mamma genom att skoj-trilla över kanter, alternativt skoj-kasta mig över lite stup osv. Alltså -  jag hoppade/kastade mig ju aldrig, men inte vågade mammisen tro något annat än att det var gång var en fruktansvärd olycka som var på gång! Kul tyckte jag, inte lika roligt tyckte mamma. Och det hela var all fun and games tills dess att knäet vek sig lite och mitt skojande blev lite vingligt. Men jag rätade upp mig så vad gjorde det! Blev bara lite mer inlevelse. Men det sa jag aldrig till mamma, då hade jag nog snällt fått åka med till sverige några veckor för tidigt.

Nä, men nu får jag nog lämna biblioteket för denna gången, känner att det räcker för idag efter topp 3 händelser;

1. Gammal man som fes. Alltså typ i kör/symfoni under 30 LÅNGA sekunder. Får panik. Så mycket bajspartiklar i luften nu.
   
2. En kille som gick runt, runt, samtidigt som han mumlade ‘’I WAS KIDNAPPED’’ i typ 5 min.
   
3. När samma kille sedan kommer över sitt trauma och i stället visslar askasst i 10 långa minuter. För min del hade han hellre fått gå igenom sitt kidnappnings-trauma lite längre då det var tystare.

Här står jag och århundradets fränaste frilla och funderar på vilket gevär vi ska lägga till i samlingen. Ni ser det va? Hur fundersam jag är? 

Glad i hågen. Det hade jag inte varit om jag trillat över kanten på riktigt! 

Hemlängtan tar död på mig.
Ellooooooooooooooooooooooooooor...?

Trailridge road!