Att stå på huet

I morse så vart jag sen till tåget. Alltså, på riktigt sen. Inte jag-tror-att-jag-ska-missa-tåget-men-det-hela-slutar-med-att-jag-är-10-minuter-för-tidigt-sen. Detta var mer SPRING-FETTO-SPRING-sen. 

Så ut från dörren kutar jag, och sen så kommer jag inte längre för marken försvinner liksom under mina fötter. 

Japp. På ungefär 2 sekunder så hinner jag stå på huvudet. ''ståe på huet'', som vi säger här i skåne. Och det gjorde ont. Jag ser framför mig hur jag liksom kommer ut från dörren, sätter foten på första steget och sen liksom flyger båda benen framför mig och jag dunsar det något så jävulskt på GUMPEN. Ont gjorde det och egentligen så ville jag ligga kvar, garva och sen ringa Elin och så hade vi garvat båda två. Jättelänge! Men nej, idag hade jag bråttom så det var bara att garva lite för mig själv för att sedan kuta vidare. Som 2 chefer gled jag och tåget in på stationen samtidigt. Slutet gott, allting gott. 

Tills det att jag kom hem igen. Wuhuuuuuuuuuuuu, tänker jag när jag stänger dörren, jag överlevde en polar-vandring i 50 minus! Nu ska jag käka det där äggeeeeeeeeet, YEEEEÄÄÄ-ÄÄÄH! 

Livet kändes gött liksom. När jag står på huk och knyter upp skorna så ser jag något i ögonvrån.
Ni vet när man tänker ''haha, det KAN INTE vara en spindel i alla fall, det är way för stort''. Och så är det just det - en mutant spindel från australiens djupaste djungel, som på något vis hittat hem till JUST DIG. Antagligen väntar den bara på att du ska somna så att den kan krypa fram och tillbaka på ditt ansikte med sina äckliga spindel-ben.

Så jag kollar på den. Jag liksom sitter där och tänker att HUR ska det gå NU då. Tänker att fan, det är nu dom vinner, spindeljävlarna. Men så liksom ger jag upp istället, tänker på ägget och går upp för trappan. Och där står hon - min hjälte! Johanna kutar ner och jag hör dammsugaren fräääääääääsa, sen kommer hon upp och säger ''ja'' när jag frågar ''fick du den eller!?''. Klumpen i magen släppte. Tills jag insåg att dammsugaren som hon använt står nere hos mig och att det är nemas problemas att ta sig ur den för en spindel som kommer från de djupaste djunglar. 

JAJA. Vad ska man göra? Är livet inte värre än att man blir uppäten av en spindel så får man nog endån vara tacksam. 

Jaha, annars då? Jag går på något som heter Natural Cycles (ska skriva mer om det i ett eget inlägg) som i korta dra är ett preventivmedel utan hormoner/stavar/spiraler eller annat trams. I vilket fall som helst så ser man, men hjälp av deras app, lite vad som händer i/med kroppen från dag till dag. Detta tycker Danne är något så katastrofalt äckligt. Jag med egentligen men jag garvar åt det mest för att han tycker att det är så äckligt. Så jag uppdaterar honom lite då och då med vad som händer. Det har liksom blivit lite av en sport. Såhär såg det tex ut imorse; 

Är det ungefär här gränsen går för vad man lägger ut och inte lägger ut i sin blogg? Antagligen! Nä, nu släpper jag det här innan det spårar och ger mig istället ner och brottas med australiens spindelutbud.